jesssicanilssson

vet ingenting, jag är trött på att livet sviker, hela tiden, jag trött på att tänka tillbaka, och jag är så fruktansvärt trött på att bara se saker jag inte borde, som inte ens existerar. i mitt huvud, i min kropp existerar det exakt hela tiden. jag blir så rädd, nästan fruktansvärt rädd för mig själv. gång på gång sitter man och tänker att man kanske ska sälja sin själ till djävulen, men det har jag redan en gång gjort, det är det västa som finns, för det äter upp en inifrån, tankarna blir bara fler då, blir så mkt mörkare, man ser inget ljus vart man än tittar, det är som att hela jorden är släkt. jag borde inte bry mig, men när folk trycker ner en, försöker få ngn annan att må dåligt, ja då ger man upp, då orkar man inte mer.

jag orkar inte vara den som känner sig minst, sårad, rädd, värdelös och inte älskad någonstans. när ska folk börja se mig för den jag verkligen är? älska mig och bara uppskatta den jessica som jag är nu?

egentligen är det bara en person i hela världen som jag verkligen känt som gör det.

men det spelar väl ingen roll. jag har lärt mig nu, jag är ganska van med att det är just jag som känner såhär, att det är jag som trasig. jag visar det inte, aldrig någonsin kommer jag visa mina smärtor, för dom är hemska.

nu vet jag, jag föddes iaf inte i den här världen för att göra ngn lycklig, utan för att andra blir lyckliga av att såra mig, för jag tar åt mig av minsta lilla.

all min kraft och styrka är som bortblåst, finns inte mkt kvar. nu måste jag leta länge, riktigt länge för att hitta tillbaka, att kunna bli lika stark som förut. jag behöver någons hjälp, jag vill bara skrika, skrika att någon ska hjälpa mig härifrån, men jag orkar inte, har ingen kraft att berätta för någon hur fruktansvärt dåligt jag egentligen mår, varje sekund känner jag mig dum.

jag är så jävla trasig, och jag önskar mig ett liv, utan smärtor, för det här gör ont i hela min kropp och själ...